Helgen närmar sig med stormsteg. Det är invigningsfest för en ny hemsida (känns väldigt 90-tal) och baren är fri. Sorlet lägger sig som ett tungt täcke över lokalen som har samlat en blandad skara. Utanför blåser nordan.
På vägen hem passerar jag en man som bäddat ner sig vid nedgången till tunnelbanan. Med kartongbitar och en begagnad sovsäck har han försökt skapa en skyddad plats undan vinden. Det är i högsta grad år 2013, aldrig tidigare har jag träffat så många människor som sökt en fristad i entréer, utanför restauranger eller vid tunnelbanan.
När jag nästa morgon har tagit tunnelbanetåget möts vi igen, jag och mannen från i går kväll. Han stöder sig på två käppar samtidigt som han går genom vagnen och med en hand håller fram en pappersmugg och ber om ”krona”. Kvinnan mitt emot mig släpper på greppet om sin handväska när han har passerat. Jag ser honom sedan genom tågfönstret när han haltar fram längs perrongen.
Den unga pojken som sitter bredvid mig säger plötsligt att mannen är dum, till mammans förskräckelse. Under resten av resan utvecklar hon pedagogiskt för sonen vad man inte ska säga om andra personer. Men hon kan inte förklara varför somliga går med trasiga skor. Tills de har slutat gå.
