I dag väljer vi bort champagnegalopp för den äkta varan. Pigga och nyktra ger sig åtta ekipage i väg från stallet vid Kungliga borgen. En ny bekantskap, Elegido, blir min häst för dagen.
Vi travar efter kanalen med sightseeingbåtar, och tar sedan en kort galopp.
Djurgården – en förmiddag på sommaren – är en härlig förening av picknickande familjer, hundar av alla storlekar och morgonpigga flanörer.
Stockholm är fantastiskt, sa några vänner från Tyskland på besök. ”Ni kan bada, rida och paddla kanot mitt i centrala stan.”
Ja, det är bara att hålla med. Visst kan man ta en ridtur i New Yorks Central park – men få ställen slår Djurgårdens kuperade ridvägar. Och i Amsterdam kan man hoppa Bungee jump i hamnbassängen. Men usch, tänk att få en kallsup av det vattnet.
Att stockholmare är särdeles vältränade och snygga får jag höra då och då av utländska besökare. Kanske beror det på denna möjlighet till ständig sport.
En äldre amerikansk herre jag mötte i Italien för några veckor sedan – som besökte vår stad 1971 – mindes med vällust de vackra kvinnorna.
Tala om att ha ett hästminne.

De senaste veckornas omväxlande väder har varit en riktig prövning. I alla fall för oss pimpinetta.

Som barn fick jag alltid höra ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Och i Norrlands inland där jag är uppväxt klädde vi oss praktiskt.

Men i stan är detta en prövning. Jag känner mig utklädd när jag spankulerar med min regnrock och matchande hatt. Paraply – en fantastisk uppfinning – fungerar inte när man samtidigt ska dra en barnvagn eller bära två tunga matkassar från tunnelbanan. ­Dessutom står det ofta kvar hemma alternativt på jobbet.

Jag är inte ensam. Häromdagen var vi ett 20-tal som blev fast under taket vid nedgången till tunnel­banan vid Ströms. Himlen öppnar sig under tio minuter.

Det hade varit bra att ha de där högskaftade gummistövlarna som jag brukar fnysa åt när de travar omkring på stadens asfalterade gator.

Medan Kungsgatan fylls till brädden av vatten isoleras vi på en liten ö. Damen längst in i hörnet börjar röka frenetiskt. Någon annan börjar ringa bekanta och beklaga sig. Själv förbannar jag morgonens prognos om fint väder. Och efter fem minuter ger jag upp – och tar klivet ut i det blöta.

lilian.almroth@dn.se

Även om det kallas Rum för barn, så får inte alla barn rum. På lediga dagar är det kölappar och väntan som gäller om man kommer efter tolvslaget. Så småttingen och jag brukar passa på att checka in strax före lunchtid.
Varje gång vi besöker denna plats tänker jag på Beppe Wolgers, och hans såväl som Olle Adolphsons visa ”Det gåtfulla folket”. Minns ni den? Sången man sjöng på skolavslutningen.
”Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem. Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket.”
Detta är verkligen barnens land, ibland med besök av mumintroll eller sjörövare. Stora får vara där, men på de smås villkor.
Sedan finns ju alltid de vuxna som försöker styra barnet. ”Kom hit”, ”gör det”, ”titta i den här boken”. Men de utgår ofta som förlorare.
För när barn får vara barn med andra barn så skapar de egna världar. Precis som i Beppes sångtext.
Efter varje besök känner jag en sådan tacksamhet att en sådan plats får finnas och fortsätta vara. Och att det är gratis. Den medhavda maten vid akvariet med fiskarna smakar så bra. I vagnen på väg hem somnar mitt lilla knytte in och drömmer – om ett land som är en äng och en vind.

I sommar har min familj levt som vildar, utan el och rinnande vatten. Vi har tvättat oss i havet och lagat mat över öppen låga – långt från Stockholms asfalterade gator.

Avkopplade, urkopplade och rätt skitiga kom vi hem igen.

Vad är då det första vi gör? Jo, åker till Ikea. Vi vill utnyttja sista dagens hyra av bil.
Så här i efter hand kan man ­konstatera att beslutet var dumdristigt. Här har familjen lyckats vara överens hela semestern, och så ger vi oss i kast med det yttersta provet av förhållanden.

Ja, i USA talar man faktiskt om Ikeatestet. Om en person är villig att följa med dig till det svenska möbelvaruhuset är den officiellt din pojk- eller flickvän. Om ni dessutom kommer hem med varorna utan haft ett stort bråk eller gjort slut så är ni i praktiken förlovade.

Nu är mannen och jag redan gängade – och kom ut tjuriga 3,5 timme senare men fortfarande tillsammans. Efter korv och festis från kiosken utanför varuutlämningen blev alla, inklusive barnet, på gott humör igen.

Och tur var väl det. För sedan kom nästa utmaning när vi skulle lämna tillbaka bilen och glömt portkoden till hyrgaraget. Men det är en annan historia…

Det är när man trängs som ens värsta sidor kommer fram. I alla fall är det så med mig. Och det finns två platser i Stockholm där vi människor hopar oss, den första är köerna till skärgårdsbåtarna och den andra Centralstationen under morgon- och kvällsrusningen.

Nu är sommaren slut, så båtköerna börjar tunnas ut. Däremot är det tjockt på Centralen.

Det är fredag, jag är sen till ett möte och det är minst tre hundra personer framför mig i gången från tunnelbanan. Det är rullväskor som kör över andras fötter, armbågar som gnids mot varandra och min taktik att sakta kryssa mellan medmänniskorna fungerar inte. Det är då min dåliga sida kommer fram.

Trots att golvet i ned­re hallen numera är av rektangulär sten så flyttas jag i ett drag vertikalt, horisontellt eller diagonalt. Men till skillnad mot spelets dam slår jag inte ut några motspelare.

Väl framme i restaurangen, i en av de nya skraporna, ett stenkast från tågen, tittar jag ut över det urbana landskapet av spår och vägar. Där råder ett annan sorts myller. Och så här snett från ovan ser det rätt underhållande ut.

lilian.almroth@dn.se

Börjar dagen med att kliva in i garderoben. Packar ned de sista sommarplaggen i sina lådor för vinterförvaring. Samtidigt får stövlarna och dunjackan komma upp från källaren. Tar sedan turen förbi second hand-butiken för att lämna in några utrensade godbitar till försäljning.

Varje gång jag städar klädkammaren drabbas jag av en lätt melankoli – dessa plagg som numera bara hänger där på sina galgar. Så många kassar jag kånkat hem. Och så många påsar jag sedan burit till Stadsmissionen.

Väl framme i affären berättar innehavaren att de får in åtskilliga kläder med prislapparna kvar, som aldrig varit använda.

Jag brukar visserligen alltid begagna dresserna. Men visst blir det felköp. Om man som jag är uppväxt i glesbygd och fick köpa kläder via postorderkatalogen kan det rika utbudet i Stockholm vara förvillande.

Samtidigt hävdar forskare att det bara handlar om hormoner, att belöningssystemet i hjärnan triggas när vi shoppar. Så nu har jag infört en ny regel –  faktiskt samma som gäller för barnet. ”Titta, men inte röra.”

Och vill jag fortfarande handla efter en månad, slår jag till. Om varan inte är slut. Men då var det inte meningen att det skulle bli vi i min garderob.

lilian.almroth@dn.se

Det är man ur huse, en underbar vinterhelg. Solen skiner och kylan biter så där lagom mycket i kinderna. Mälarens is bär lika många människor som T-Centralen fyller vid lunchtid en vanlig arbetsdag.

Efter en välgörande promenad är vi många som vill få stärkande spis och värma tårna inomhus. Lite för många.

Alla bord är hel- eller halvfulla. På tomma stolar hänger jackor som markering. Min vän och jag lägger lite diskret våra handskar på hörnet av ett långbord efter att vi frågat barnfamiljen som redan sitter där om lov. Men det skulle vi inte ha gjort …

Efter några minuter i kön är vi tillbaka med brickor fyllda av smörrebröd och gotter. Vi möts av undanskjutna tillhörigheter och en iskall blick.

När vårt ovälkomnande sällskap gått och lämnat kvar sin bricka med disk på bordet, börjar vi diskutera om hur man ska göra när man är flera och vill sitta tillsammans på kafé.

Är det okej att paxa?

Nja, kommer vi fram till. Egentligen inte, men vad gör man när alla andra gör det?

Kommer att tänka på en skylt som mina vänner och jag fotograferade oss vid i London på åttiotalet. Där stod: Beklagar, men denna stad är redan fullproppad. Så känns även Stockholm en solig dag i februari.

lilian.almroth@dn.se

Helgen närmar sig med stormsteg. Det är invigningsfest för en ny hemsida (känns väldigt 90-tal) och baren är fri. Sorlet lägger sig som ett tungt täcke över lokalen som har samlat en blandad skara. Utanför blåser nordan.

På vägen hem passerar jag en man som bäddat ner sig vid nedgången till tunnelbanan. Med kartongbitar och en begagnad sovsäck har han försökt skapa en skyddad plats undan vinden. Det är i högsta grad år 2013, aldrig tidigare har jag träffat så många människor som sökt en fristad i entréer, utanför restauranger eller vid tunnelbanan.

När jag nästa morgon har tagit tunnelbanetåget möts vi igen, jag och mannen från i går kväll. Han stöder sig på två käppar samtidigt som han går genom vagnen och med en hand håller fram en pappersmugg och ber om ”krona”. Kvinnan mitt emot mig släpper på greppet om sin handväska när han har passerat. Jag ser honom sedan genom tågfönstret när han haltar fram längs perrongen.

Den unga pojken som sitter bredvid mig säger plötsligt att mannen är dum, till mammans förskräckelse. Under resten av resan utvecklar hon pedagogiskt för sonen vad man inte ska säga om andra personer. Men hon kan inte förklara varför somliga går med trasiga skor. Tills de har slutat gå.

Då och då tar jag en runda runt staden för att på ett lekmannamässigt sätt ta tempen på konjunkturen. Ofta stämmer bilden jag får rätt bra med siffrorna som rullar in från Statistiska centralbyrån, SCB, några månader senare. Det senaste årets marknadsläge har varit ungefär densamma, fullt med människor på restauranger och kaféer men desto tunnare i modebutikerna.

Att försäljningen av kläder är starkt sammankopplad med väder vet dem av er som brukar följa ekonomirapporteringen här i Dagens Nyheter. Solvärme på våren gör att vi köper fler kläder och skor. Solsken på sommaren gör att vi överger köpcentrumen för stranden, om det inte blir en ovanligt het sommar –  då söker vi gärna skydd efter ett par dagar i svala luftkonditionerade affärslokaler. Sommarregn är också bra för bruttonationalprodukten, då åker vi och shoppar som semester.

Självklart kan denna konsumtion ifrågasättas, men det tar vi en annan gång.

Kanske ännu mer temperaturkänslig är kommersen kring drycker och glass. De smakar som bäst när gradtalet närmar sig den högre skalan. Häromdagen upptäckte jag en ny liten glassbar med fantastisk gelato. Deras saltlakritsglass har sådan sälta att få förutom svenska smaklökar klarar den.

Nu önskar jag oss en riktigt varm sommar. Då ska även jag, som till största delen av den ska vara kvar i stan och jobba, njuta av riktigt god glass.

lilian.almroth@dn.se

Modelljärnvägen på Tekniska museet har drabbats av en del problem den senaste tiden. Inte helt olika de som ibland drabbar tågtrafiken i full storlek som signalfel, avspårningar eller vagnfel. Men när allt sker i skalan 1:87 så blir allt pilligare. Så vid eftermiddagens visning är även dess skapare tandteknikern Uno Miltons på plats bakom kulisserna.

Tågbanan har funnits på museet sedan 60-talet och är gjord för hand. 3.500 arbetstimmar under sju år tog det att bygga den. Tågen är exakta kopior av lok och vagnar från SJ:s vagnpark på 50-talet.

Det är fullsatt och de minsta får stå på en bänk för att få utsikt över det böljande landskapet med 50 meter räls. Ett litet pip kommer från en av minstingarna när ett av godstågen dyker fram ur tunneln. En kvart senare kan besökarna det mesta om denna järnväg.

När Uno Milton sedan kommer fram från sin undanskymda plats bakom bergen får han en spontan applåd. Och denna uppvisning skedde helt utan incidenter, kanske tack vare att upphovsmannen fanns på plats.

Lilian Almroth,

Chef för ekonomiredaktionen

Det är semestertider och affärsresenärerna har ersatts med hemvändare och turister. Många av modellen mindre. Och även om de flesta, såväl små som stora, ger sken av att vara resvana skapar dessa viss oro på marken.

Strax före bordning av planet ringer ansvarig vid gaten till kabinpersonalen på planet. Med låg röst vill hon ”förvarna om att det är många barn som ska ombord”, sedan upprepar hon ”många barn”. För att försöka styra upp får alla yngre passagerare och målsmän gå före i kön. Det förväntade kaoset uteblir. Alla hittar sina platser och vi kan ge oss i väg på meddelad tid.

Men sedan blir det stopp, mitt på startbanan. Planet tvärnitar precis innan det ska lyfta. Lite snopna rullar vi tillbaka till gaten. Det är fel på datorn som styr en av motorerna.

Nu tillkommer det stora problemet, i alla fall för oss föräldrar. Hur ska man hålla en pigg minderårig sysselsatt samtidigt som vi sitter fastspända? Det löser markpersonalen. Utanför fönstret startar något som hade kunnat vara ett avsnitt av barnprogrammet ”Stora maskiner”.

För att lugna de vuxna kommer kaptenen ut och berättar med myndig stämma vad som sker. Utmärkt krishantering alltså. En halvtimme senare flyger vi. Utan gnäll från vare sig stora eller små.

När vi sitter på tapasställets uteservering i eftermiddagens solgass slår det mig att vi lika väl skulle ha kunnat vara i Barcelona. Happy hour-priserna gör att ölen inte kostar så mycket mer här än i ett europeiskt krisland och maten är vällagad. En av få saker som avslöjar att vi är på svensk mark är att serveringen glömmer bort tallrik, bestick och servett till fyraåriga barnet. Det skulle aldrig ske i Spanien.

De senaste veckorna har staden tömts på bilar och stressad kontorspersonal. Lugnet tränger in tillsammans med turister från när och fjärran. Plötsligt har du en storstads utbud men med en minskande befolkning.

Det går att få ett bord för fyra på löningsfredagen utan att boka i förväg. I lekparken är det ingen kö till gungorna. Till och med Drottninggatan känns glesbefolkad en vardag vid lunchtid.

Och när vi sitter där på trottoaren och äter tapas flanerar flera bekanta förbi. Så passa på att njuta av Stockholm som en småstad. Nästa vecka ökar innerstadspulsen takten igen inför skolstarten.

Lilian Almroth

E-post: lilian.almroth@dn.se

Galleriet på hörnet har precis flyttat. Antikhandeln är nedlagd. Musik- och bok­affären en bit bort har mött samma öde. I allt snabbare takt byts affärerna i mina kvarter ut mot krogar, fik och gym.

Inget fel med det. Uppen­barligen är det marknadskrafterna som styr. Tillväxten för restaurangbranschen och framför allt kaféerna är stadig sedan momsen sänktes.

Men jag saknar trots allt dessa kulturella handels­bodar. I dagens hetsiga var­dag har de stått för muntration. Barnet och jag har bildat oss genom att stå och titta genom skyltfönstren på vägen hem från förskolan. Vi har studerat konstnärer som Marie-Louise Ekman och Helene Billgren samt fascinerats av Carl Boutards skapelser.

Vid antikaffären betraktade vi tomtar och andra varelser i skiftande storlek och utformning. I slutändan blev det dyrbar förströelse då en Lisa Larsson-tomte införskaffades. Nu kommer den i stället stå i vårt fönster och blicka ut över gatan.

Musikaffären var först att stänga igen. Allt där inne var kanske inte i vår smak, men det är ju mångfalden som gör staden fängslande.

Nu blir det i stället hatt­affären på Regeringsgatan som får ge flärd åt hemfärden.

Lilian Almroth,

Chef för ekonomiredaktionen

”Närmare gud till dig” spelade orkestern på det sjunkande skeppet ”Titanic”. Forskningen säger att människan blir lugnare av musik. Vi får hoppas att orkestern hade den effekten på människorna som blev kvar på det brittiska passagerarfartyget.

Jag vet inte om det var för att vi skulle bli fridfulla som föraren av en stadsjeep valde att högt spela klassisk musik för oss fotgängare som i snörök kämpade oss fram på Regeringsgatan en av dessa snöfyllda mornar. Glad blev jag i alla fall!

Att krissituationer drar fram det goda ur oss människor är löftesrikt. Sedan finns det undersökningar som säger att vi endast under vapenhot beter oss ädelt. Även där refererar forskarna till händelser på ”Titanic”.

Men när det gäller snökaoset verkar utfallet ha blivit positivt – vi stockholmare blev ännu mer godhjärtade. Mina vänner berättar om hur bilister hjälpte varandra när bilar fastnade i korsningar. Inga arga tutningar där.

Själv blev jag vittne till hur frusna medmänniskor trängde ihop sig så att alla skulle få plats i de överlastade tunnelbanetågen. Dock utan att bli ackompanjerade.

Nu hoppas jag att vi kan vara lika snälla mot varandra en vanlig grå februaridag.

lilian.almroth@dn.se